Ibland brukar jag gnälla på att jag aldrig blir sjuk. Att jag aldrig får ta ledigt från arbetslivet och bädda ned mig i soffan. Ibland tycker jag att livet är orättvist och vill också vara hemma. Ibland är jag en idiot.
Nu har nämligen sjukdomen drabbat mig. Jag har en hosta som retar mig till vansinne och håller mig uppe på nätterna. De stunder jag sover drömmer jag konstiga drömmar. Inatt drömde jag att jag höll på att utveckla processen: “Död”. Vi använde oss av LEAN med utvecklingstavla och allt. När jag vaknade funderade jag på om sjukdomen verkligen bara har satt sig i min kropp. Kanske håller jag på att bli galen.
Det vore inte konstigt i så fall. Jag har nämligen kommit fram till att jag är allergisk mot sjukdagar. Det kliar i kroppen, huden bränner och det kryper i benen. Jag har ont i nacken av allt liggande men blir andfådd så fort jag försöker göra någon nytta. Hostattackerna berättar att vila är det enda rätta men jag avskyr att inte göra någonting. Jag blir förslappad och får ont i huvudet. Jag blir på dåligt humör och vänder alla taggar utåt.
Jag önskar verkligen att jag kunde njuta av min kopp te i soffan och få mig själv att tro på andras budskap. Att jag ska ta hand om mig själv och värna om mina kollegors hälsa. Jag försöker ta tillfället i akt och vila, men det är inte det minsta kul. Jag vill vara frisk och gå på jobbet, jag vill dricka det dåliga kaffet ur automaten och göra nytta. Jag vill komma hem och vara trött men ändå orka ta hand om tvätten.
Men jag måste vara hemma imorgon också. Jag måste titta på alla dåliga TV-program, vila och vara en onödig spillra av mig själv. Och nästa gång jag klagar ska jag slå något hårt i huvudet på mig själv. Jag önskar att jag kunde konservera den här obehagliga, kliande känslan av att vara utestängt från livet och till ingen nytta alls. Jag önskar att jag kunde spara den i en burk och kasta den i ansiktet på mig själv nästa gång jag klagar över att jag är frisk.
