Jag har bestämt mig för en sak idag. Jag har beslutat mig för att resa mig upp från motgångarna som den senaste tiden har sköljt över min vardag. Jag måste återta makten över mitt eget humör och inte låta oro, rädsla, ilska och sorg överta mitt liv.
Jag måste blunda för tröttheten och fortsätta som om ingenting har hänt. Jag måste börja isolera händelserna till just händelser. Inte till någonting som ska genomsyra mitt liv. Jag är inget offer, jag är min egen lyckas smed.
Därför har jag försökt fokusera på det positiva idag. Att jag i form av arbetsplatsombud röt ifrån idag var inte ett tecken på konflikt, utan en början till lösning på ett problem.
Att jag helt i onödan åkte hela vägen till stan eftersom ett beredskapsärende gjorde att jag behövde min inloggningsdosa, men där ärendet visade sig ha självläkt när jag hunnit på jobbet gjorde ingenting. Jag fick med mig dosan hem och nu kan jag vara lugn ifall några fler kunder ringer och vill ha min hjälp. Att jag har beredskap är ett tecken på mer julepengar i juletid. Pengar är bra i juletid.
Att AIK inte vann matchen mot Luleå utan spelade oavgjort som de avgjort bättre laget är ingenting jag behöver vara deprimerad över. Det ansvaret tar min sambo på sig vilket ni kan läsa i inlägget nedan.
Det enda som får min positiva strävan att snubbla är FiaLottan som åker på den ena smällen efter den andra. Just nu håller hon på att hosta lungorna ur sig samtidigt som hennes tår blöder av ett nageltrång som inte kunde opereras i Fredags. Även mitt hjärta blöder när jag ser hur slut hon är efter den senaste tidens motgångar.
Det enda jag kan göra är att hålla lågan uppe. Att peppa och uppmuntra. Att fortsätta le när livet innebär uppförsbacke. Att peka på det glada, på framtiden som är ljusare än nuet. Därför fortsätter jag fokusera på det positiva. På att världen är vacker och att november snart är över. Att decembers mörker kommer med ljus och glädje.
Så här såg utsikten ut när jag gick till jobbet i morse. Mörker behöver inte vara av ondo, allt beror med vilka ögon man tittar. Min kamera tittar på ett bra sätt, jag har bara inte lärt mig hantera den ännu.
Kvällens match fanns det tyvärr inte så mycket positivt att säga om. Vägen dit var dock ganska fachinerande. Stora delar av familjen var där, alla med något svart-gult samt mamma med stickningen i högsta hugg. I mitten av matchen lade hon dock ifrån sig den eftersom hon som alla andra hade fullt sjå med att hålla andan. Skellefteå-supportrar i ett nötskal – tyvärr hjälpte det inte den här gången.
