Familjen MEMA

Ytterligare en helg är över.  En helg med shopping i stan, förberedelse inför golvläggning, husfix och middag med Mikkes syster och barn.

Det stora bordet i vardagsrummet har ytterligare en gång agerat centrum för en trevlig middag.

Nu stundar ännu en vecka och hösten är här med allt vad det innebär. Naturen är smärtsamt vacker med allt det röda som ett tecken på att sommaren dör.

Blommorna i våra rabatter har vissnat. Höststormarna river bort bladen i buskar och träd. Snart är allt borta. Lyckligtvis så finns höstblommorna som kan förlänga det vackra och levande lite längre.

‘

Jag var dödligt trött när jag vaknade imorse. När klockan ringde var jag säker på att den gått sönder eftersom det var mitt i natten. Så var inte fallet. Morgonen stod för dörren men jag hade svårt att hälsa den välkommen.

Verkligheten brydde sig inte om detta och jag slet mig upp från sängen för att försöka få ordning på en frisyr som beskrev mitt tillstånd ganska väl. Rufsigt, trött och ovillig till samarbete.

När jag satt på jobbet vid min flimrande dator, när koftan runt min kropp inte hindrade kylan som spreds inombords så pep mobilen och berättade att ett MMS hade nått min telefon. “Frukost ” var överskriften till denna bild.

Min mamma och pappa åkte nämligen till varmare breddgrader igår och precis när jag satt vid mina trilskande program med dagens första kaffekopp – så drack de kaffe på ett mycket mer gemytligt ställe.

Även om jag är grymt avundsjuk så är jag inte det minsta missunnsam. Tvärtom, det är dem väl unt och jag är så glad att mina föräldrar finner lycka i varandras sällskap efter så många år tillsammans. Därför letade sig värmen från bilden in även hos mig. Ser ni så skönt det ser ut, så ljuvligt underbart.

Trots att det inte var så länge sedan vi åkte utomlands så längtar jag ändå. Jag är inte ensam om detta – ikväll satt Tjohalian och räknade hur länge vi skulle behöva spara för att åka.

Om två år åker vi med mamma och pappa eftersom hon fyller 60 år. Frågan är om vi kan spara ihop till en restresa före det. Hoppet är det sista som överger människan. Och till mamma och pappa vill jag säga (om ni läser det här som ni brukar göra när ni utforskar världen tillsammans). Njuuuut!

Hockey var roligare än jobb ikväll. Kanske på grund av alla glada supportrar, kanske på trycket i hallen. Förmodligen mest för att vi vann.

Roligast var:

• Introt med TwinPeaks ljudande ur högtalarna. En skön distans till stans rykte om inavel mellan Marklund och lundmark och framförallt Hedströms kommentarer om sin barndoms stad.
• Att titta på alla tjejer längst fram på ståläktaren. När de inte fnittrar och tittar på killar så sms:ar de. Telefonen sitter fast i tummarna på dem och hockey står väldigt långt ned på prioriteringslistan.
• Målen naturligtvis.
• Klackens sång till bortaklacken efter 3 mål.  ”Varför sjunger inte ni, varför sjunger inte ni?

Sedan var det en massa andra saker som var bra. Som spelet och allt det där. Och framförallt. Vi vann och jag slipper trösta min sambo.

Veckan har vänt  till det bättre. Jag behöver inte jobba kväll imorgon vilket kom som en väldigt bra nyhet. Jag är trött på kvällar i kvällstomma korridorer. Istället kommer jag att följa Mikke till en plats som är allt annat än folktom. AIK spelar sin första hemmamatch för säsongen. Mot Luleå vilket betyder att det blir folkligt, festligt och fullsatt. Nåja, fullsatt blir det i alla fall, resten kan vi bara hoppas på.

Och när matchen är över – då är det snart Fredag igen!

Över till något helt annat. Just nu visas Linus på linjen på TV och jag kastas direkt tillbaka till min barndom. Jag minns att man skrattade, men jag har glömt vad man skrattade åt. Det är verkligen är urlöjlig liten serie..

*15 sekunder senare* Plötsligt minns jag. Man skrattade åt hans garv och raseriutbrott… *Skrattar mig tårögd*

Jag har absolut ingenting att deppa över. Tvärtom så borde jag vara glad för att dagen har varit bra. FiaLottan som hade sportcamp tillsammans med alla andra skolor var nöjd med dagen. Detta trots att organisationen fallerat så att hon varken fått möjlighet till aktiviteter eller lunch.

Jag borde lära av henne, åtminstone idag.

Jag har nämligen både fått lunch och aktivering. Trots detta kryper det i kroppen och jag skulle helst av allt vilja försvinna från mig själv.

Kanske beror det på att arbetsdagen började klockan 6.00 eftersom Mikke började då. Kanske beror det på att jag suttit med pannan i djupa veck hela dagen. Det hjälpte inte att jag löste problemen, pannan lyckades inte skrynkla ut sig när jag gick hem.

Eller så beror det på saker jag inte kan undgå att läsa trots att jag borde låta bli. Om mamman som gifter sig med mannen som har  misshandlat hennes 4-åriga dotter till döds. Sådana mammor borde inte få existera. De borde gå samma öde till mötes som sina barn. Minst.

Eller om Mats som gick ut i TV och grät efter sin försvunna fästmö. Som darrade på rösten och var så ledsen… Och så var det han som gjorde det. Jag vet inte varför jag tycker att historien är så obehaglig.  Jag vet inte om det är skenheligheten eller de skarpa kontrasterna som stör mig. Himmel och helvete, bröllop och död. Gränserna är hårfina ibland.

Så är också gränsen till sömnens rike. Imorgon väntar ännu en 10-timmars dag. Och dagen därpå är det dags för kvällsjobb. Yihaa

Så var vi där igen. Vi är inne i perioden av himmel eller helvete. Tiden då livet hänger på hockey. Jag hade nästan glömt hur det var och skrever därför en lathund för hockeyanhöriga:

* Ställningen i matchen kan utläsas direkt när man öppnar dörren.
Ett ”Hej” i moll betyder underläge. Ett ”hej” i dur betyder ledning. Inget ”hej” alls betyder att laget spelar som krattor.

* Suckarna före matcherna är inte ett tecken på hjärtstillestånd. Tvärtom – det är kroppens sätt att hantera stress och ett tecken på att han fortfarande andas.

* Matcherna måste finnas minnas med i familjens kalender och minst en timme ska avsättas varje kväll för att gå igenom nätets hockeysidor. Under slutspel bör man dubbla både TV-tid och omvärldsbevakning.

* Detta kan dock användas som styrmedel om man vill ha någonting gjort. En man är aldrig så effektiv som när han vet att hockey väntar.

* ”- Det är en avgörande match om 7:e/8:e/12:e platsen!” är ett argument du ofta kommer att få höra när han vill att ni ska se allsvenska lag som Bofors – Almtuna. Gråt inte utan tänk på att du utan dåligt samvete kan hyra ”En shopaholics bekännelser” till nästa helgs myskväll.

* Vid trista matcher kan du roa dig med att experimentera med att prata med honom under match. Se hur många meningar han kan registrera innan han börjar svara ”goddag yxskaft”. Mikkes rekord är tre meningar i följd.

* Se till att ha Losec hemma. Både till din pojkvän men även till dig själv. En kväll i soffan tillsammans med en plötsligt skrikande man är sällan harmonisk.

* Det plöstliga och nervösa ålandet i soffan handlar inte om ett gallanfall. Det är tvärtom ett tecken på att matchen börjar vara slut och att allt är över.

* Om han lämnar TV:n så börja titta. Om du klarar spänningen vill säga.

* Förlorar laget matchen så blir det ingenting den kvällen.

* Din pojkväns lidande ögon är inget tecken på depression utan bara en reaktion på underläge. Vid förlust förvandlas ångesten till depression för att sedan försvinna morgonen därpå. Till nästa match är allt glömt.

* Lär dig när du ska vara tyst och när det är dags att erbjuda lite distans till sporten. ”Barnen i afrika – förlust i hockey” kan ibland vara en god kommentar. Räkna dock aldrig med att du kommer att bli förstådd.

* Vad du än gör – trösta honom aldrig med:
- ”Det är ju bara en lek..”

Vi förlorade ikväll.. Bara så ni vet.

Dagen är över och natten är här. Vi har precis satt oss i soffan för att pusta ut efter en väldigt trevlig och intensiv dag. Det ingår nämligen i livet som husägare att slänga ut ca 4000 kronor för att åtgärda saker man aldrig kommer se. I vårt fall var det garaget som behövde nytt takskikt.

Därför bjöd vi in mina föräldrar och syskon till arbete med middag som tack. Genustänket visste inga gränser när männen samlades på taket och gjorde “karlagöra” medan kvinnorna putsade fönster och lagade mat.

- Systersonen kom i blå arbetsbyxor och var med på taket tills han råkade bränna sig på varmluftspistolen. Han blev omplåstrad och förpassad inomhus med ett ont finger.

-Varför är pojkarna utomhus och flickorna utomhus? frågade han sin mamma efter en stund.
- För att pojkarna lägger tak
- Varför lägger inte flickorna tak?
- Vi kan inte lägga tak, därför lagar vi mat.
Han tystnade och gick in en stund i köket för att sedan återkomma
- Jag tycker att det är tråkigt inne hos flickorna.

Nåja taket blev lagt på ett mycket bättre sätt än om vi bytt arbetsuppgifter. Vi avslutade arbetsdagen med en bastu innan maten tog vid. Flickorna ägnade en del av dagen på badhuset. På kvällen underhöll de oss bland annat med en av deras bejublade dansuppträdanden samt en hel del fnitter. Vi hann även med att gratulera mamma och systerdottern som fyllt år den senaste tiden.

Vi hann även med en turnering i pilblåsning. För närvarande anser jag det vara en skitsport eftersom jag kom långt ned på resultatlistan. Mikke måste tycka att sporten är ännu sämre eftersom han blev spöad av Tjohalian. Hon å andra sidan ansåg att denna tävlingsgren var det bästa som världen skådat. Både jag och Mikke har dock en chans att rädda vårt ansikte eftersom pappa lämnade kvar pilarna och blåsröret här. Svågern vann. Den här gången..