I början var det säkert bra. Man kunde göra vagnar som man drog själv och sedan kunde man koppla dem på hästar och det var säkert jättetrevligt.

Det var under 1800-talets andra del eländet startade då Benz och Daimler oberoende av varandra lyckades med konststycket att uppfinna världshistoriens första olycksmaskin.

Herrarna var antingen onda eller inkompetenta när de skapade fordonet från helvetet som skördar offer både i form av olyckor och av frustration. Tusentals felkällor  har nämligen byggts in i plåtlådan. Är det inte däck som får punktering så är det mystiska och plötsliga tvärstopp när bilh*lvetet vägrar flytta sig en millimeter.

Idag lämnade vi in vår bil på service och oljebyte. Sådant ska naturligtvis också göras och det är inte bara på ett ställe eländet har olja och andra vätskor. 2000 skulle det kosta – helt normala summor när man har med bilh*lveten att göra.

Jo just det, det var ju en annan sak. Bilh*lvetet har skramlat lite på sista tiden så mekanikerna skulle titta på det också.

På förmiddagen fick jag ett sms från Mikke:
”Remskivan är paj och lös 1300+moms+arbete”

Remskiva? Bara ordet får min frustration att bryta ut. Är det en rem eller skiva? Eller driver de med mig?

På eftermiddagen ringde Mikke och frågade om jag satt ned. Slutsumman blev 4970 kr. Han sade så – fyratusen-niohundra-sjuttio kronor. Förmodligen för att han inte ville ta summan 5000 spänn i sin mun. Kanske för att lindra min avsmak för fordonet.

Bilutgifter är nämligen ungefär de tråkigaste utgifter jag känner till. Att betala till något som jag redan har, bara för att den ska fortsätta fungera. Att det dessutom handlar om något så tråkigt som en..bil.

- Men i övrigt har vi en fin bil, de sade de på verkstan.. Och vet du! Avgasystemet är helt nytt!, sade Mikke i hopp om att kunna vända mig till den positiva sidan.
- Jag vet, svarade jag syrligt. – Vi bytte nämligen avgassystem i Juni, du minns.. 3000 spänn..?
- Allvarligt? Gjorde vi? Mikkes förvåning var uppriktig och äkta.

Jag önskar att jag hade min sambos förmåga till förträngning.

Just nu hatar jag att vara vuxen med buffert, bilservice och tråkiga utgifter. Jag skulle vilja köra bilj*keln ned i havet, ta hela nästa lön och resa upp pengarna. Jag skulle vilja strunta i den trasiga garageporten som måste bytas och köpa skor istället. Så roligt det vore. En liten stund i alla fall.

p.s Den som skriver någon hurtig kommentar om bilens utmärkta sätt för förflyttning, den stänger jag av från bloggen. Jag struntar i bilens fördelar. Jag ska köpa mig en häst.

Jag var bara ett barn då och farfars politiska insatser berörde mig inte. Däremot fastnade hans engagemang i mitt hjärta. Förmågan att brinna för något och kämpa för det. Att tala och argumentera och inte ge upp trots att förutsättningarna till en början kan tyckas obefintliga. Att lirka fram och tillbaka, att nå överenskommelser som gagnar alla parter.

Farfar var trogen sitt parti vilket var det enda rätta om man var född i början av 1900-talet. Det var den generationen som tog sin rätt till inflytande på allvar. Det var dessa som gick till vallokalen i kostym.

Vi har mycket att lära av generationen som snart är ett minne blott. Men vi har även en del att förändra. Jag har inte gått i min farfars fotspår, jag är den mest otrogna väljare som beträder en vallokal.

Jag har röstat på de flesta partier, från blått till rött och någonting däremellan. Jag har röstat på olika block i kommunalval och riksdagsval. Jag har inte hittat något parti som jag kan kalla mitt.

Deras löften och inriktning är diffusa, de tydliga skillnaderna finns inte kvar. Dessutom så är dagens generationer inte den partitrogna typen. Solidariteten har bytts ut mot individualism. Politiken står inför ett av sina svåraste uppgifter i historien. Att kunna locka politiskt aktiva bland en målinriktad generation som har lärde sig kritiskt tänkande före de lärde sig gå.

Så hur ska vi kunna sköta oss själv samtidigt som vi tar hand om andra? Kommer det någonsin att bli attraktivt igen? Kan vi verkligen engagera oss i ett parti utan att hålla med om hela programmet?

Kanske är partiernas tid förbi. Kanske är det dags för olika intresseorganisationer. De unga, småbarnsföräldrar, tonårsföräldrar, pensionärer, sjukskrivna, arbetslösa, miljövänner, djurvänner etc. Kanske ska demokratin digitaliseras och riksdagen läggas ned. Kanske bör man kunna engagera sig i vissa frågor utan att behöva skriva under på ett helt partiprogram.

Kanske skulle min farfar ha ett och annat att säga om han kunde läsa mina rader. Det är synd att jag aldrig hann uppnå riktigt vuxen ålder innan min farfar gick bort. Jag tror att vi skulle ha haft intressanta diskussioner.

Det är två veckor kvar till valet och jag har ingen aning om vad jag ska rösta på. Jag skulle vilja ta en bit här och en del där. Jag kan inte hålla med om allting men håller med alla i något.

Jag visste nämligen inte om jag ville nå fram till slutet av listan och därmed vuxenheten. Å ena sidan kunde det vara bra att få kontroll över livet efter ett antal år av förvirrat yrande bland vuxna ansvarsområden. Å andra sidan lät det tråkigt, trist och som om livet litegrann var förbi. Visst kan det vara bra att sådan kontroll över livet att frukostlimpan inte försvinner på vägen från coop till hemmet, å andra sidan har många haft väldigt roligt åt limpan som försvann.

Frågan är: Kan man ha så roligt åt vuxna saker?

Jag har inte funnit något svar på frågan. För några dagar sedan kom dock Mikke hem med något jag länge önskat mig. Han hade räddat den från soptippen där någon var på väg att kasta min nya ögonsten. Med nytt tyg blev den som ny – dock i retroformat.

En mangel. En orange mangel som kanske är lika gammal som mig. Som heter Siemens och som gör våra lakarna, dukar, örngott och påslakan raka och släta. Som jagar bort skrynklorna jag avskyr.

I helgen har jag manglat och när jag stod där med vattensprutan i ena handen och lakanen i den andra så förstod jag:

Jag är vuxen.

Jag sparar pengar till pension, husrenoveringar, bröllop och till extra utgifter. I mitt vokabulär ingår därmed det präktiga ordet “buffert”. Jag veckostädar, veckohandlar och äter lunchlåda. Jag tappar sällan bort något längre och har kontroll över livet och mig själv.

Dessutom manglar jag på egen mangel. Jag tycker till och med att det är roligt vilket får mig att fundera på hur tråkigt jag egentligen är.

Frågan är om jag inte bara är vuxen, utan om jag till och med är gammal.
- Så? vad ska ni ge Anna i 67-årspresent? frågade Mikke mina föräldrar när han introducerade historien om mig och mangeln. Hans version av historien är nämligen helt annorlunda än min egen.

– Du är en riktigt, riktigt sjuk kvinna, sade han när han hörde mina förtjusta utrop och såg mig vagga de fina manglade lakanen i famnen.

Av denna anledning har jag valt att prioritera mitt liv. Jag får så många fantastiska och spännande erbjudanden just nu. Sådana där som gör att jag sträcker på mig lite extra samtidigt som det spritter i hjärnan eftersom allt låter så roligt, så spännande och så himla utvecklande.

Med plus och plus kan bli minus och jag hinner inte hur mycket som helst. Därför har veckan ägnats åt att sortera upp mitt liv och prioritera:

1. Barnen
2. Mig/Mikke
3. Jobbet
4. Det fackliga arbetet på arbetsplatsen.

Detta plus släkt och vänner är det enda som mitt liv ska ägnats åt just nu. På så sätt har jag utrymme för eventuella oförutsedda händelser. När det lugnat sig på jobbet kan jag plocka upp fler saker på priolistan.

Livet är nämligen som ekonomin – hur tråkigt det än må låta. Pengarna symbolerar energin och det gäller att hushålla med resurserna för att kunna leva ett rikt liv.

Och på tal om rikt liv så har dagen ägnats åt pysslande i hemmet, kaffe med pappa och systersonen (som fick jucie istället för kaffe), renovering i väninnans hus, god middag och myskväll med filmen Avatar. FiaLottan har spenderat dagen med äldsta systern. De har fikat på stan och storasyster följde även med hem för middag och film.

Ikväll köpte vi sommarens sista glass från glassbilen trots att sommaren försvann för flera veckor sedan. Jag åt ingen, vi har 19 grader varmt i huset och kontrasten mellan sommarens 26 grader är som ett hårt slag i huvudet. Men vi vägrar sätta på värmen, inte förrän 1 September, flickorna har dock fått dispens.

På jobbet strömmar ärendena in och det känns som om jag sitter vid ett fabriksband. Det finns ingen tid för någonting annat än att leverera. Idag stängde jag 12 utförda ärenden, det kändes bra.

Om någon tror att jag skriver i moll så tror ni fel. Jag är tillfreds med att slukas av vardagen. Av att livet går sin gilla gång. När hjulen kuggar i varandra i maklig takt. Jag är nöjd med att jobba, åka hem, laga mat, tvätta och sedan sova. Efter sommarens lyckliga, lediga kaos så känns vardagen välkommen.

Och imorgon är det den 1 September vilket betyder två saker.

Höst på riktigt och ett varmt hus.

Nu har Mikke surfat runt internet ett antal varv medan jag har utforskat Photoshop tillsammans med en sommarbild från Vaxholm.

Före:

Efter:

Vår lilla hund är nämligen mörkrädd och har ingen lust att gå utanför dörren när mörkret har fallit och alla “monster” smyger runt knutarna. Första vintern i norrland lär vänja henne.

Då: Det är inte alltid lätt att vara absolut minst i kullen

Foto: Jessica Ahlqvist, Spotlights kennel

Nu: Inte stor, inte tuff, men oerhört glad och charmig Foto: Danne Forslin

Men regnet gör att vardagen känns mer attraktiv än semester. Klickgolvet sattes på plats med hjälp av pappa, väninnan och några svordomar. Ärendena lär förhoppningsvis minska och driftstoppet genererar pengar till vårt kommande bröllop. Första veckan är alltid längst så de kommande lär gå i ett rasande tempo. Och föresten – ju snabbare dagarna flyger desto fortare tar livet slut. Jag vill egentligen inte skynda till slutet. Och ibland kan arbetsinsatsen gällande de mjuka frågorna vara långt mycket viktigare än tekniska lösningar. Dessutom är de ett välkommet avbrott i it-frågorna. Och trött – det är en definitionsfråga

Glaset är halvfullt.

Därför cyklade hon dit själv medan jag trädde in i den bikupa som kallas jobb. Allt var som vanligt och efter första halvtimmen funderade jag på om jag någonsin varit därifrån. Efter 5 veckors ledighet kan man tycka att en mjuk uppstart är att föredra. Något sådant existerar inte hos oss och jag förvånades över att komma ihåg alla lösenord och system som jag förträngt under semestern.

Även Mikke överlevde dagen och ikväll har Tjohalian påbörjat terminen i hennes nya skola. Våra barn går femman och sexan. Att de kan vara så gamla med så ofantligt unga föräldrar..

Döttrarna har föresten skaffat sig var sin blogg. Länkarna hittar ni till höger.

“Varför har de satt leksakerna så långt upp?”
(Systerdottern när sommaren fortfarande var ung. )