Jag som precis hade hämtat mig från SM-slutspelets färd mellan himmel och helvete är lättad nu. Jag var inte mentalt förberedd för fler hockeysammanbrott. Jag måste få vila en sommar innan vi kan gå in i hockeyneuroserna igen.

Maken vet vad jag tycker och försöker just nu att dölja sin besvikelse över Tre Kronors fall.
- Ska vi se en film? säger han och jag inser att han är en smart kille.

Smart och snäll, och även han i behov av vila från hockeyns brutala värld.

Hälften av semesterresan ska dock tillbringas i en husbil som vi ska få låna. Vansinnigt roligt och jag ser fram emot att använda ett hus på hjul.

Men det finns ett problem. Jag behöver inte planera

Maken gillar ideén att skjuta från höften och rulla genom Sveriges södra delar. Han är skapt för att vara impulsiv och jag antar att detta gör oss till kompletterande personligheter. Planerandets yin och yang.

Jag håller mig krampaktigt fast i min kalkyl och tittar förvirrat på de tomma delarna av våra semesterdagar.

Jag funderar på att smygplanera. Att ha en plan som ingen vet. Eller så släpper jag bara taget och låter dagarna ha sin gång.

Nåväl, väninnorna  mötte upp mig och vi gick på favoritlunchstället för att uppdatera oss om varandra. Vi pratade nya jobb, barn, bekanta, meditation och mina blogginlägg. Jag inser att jag måste få folk att sluta gråta. Åtminstone ibland.

Det är lite märkligt att vi tre har funnit varandra. Vi är ganska olika, ganska markant olika. När ena väninnan pratade om meditation och andligheter tittade jag främmande på henne och försökte förstå vad hon sade. Jag har försökt meditera några gånger men fastnar alltid i problemet att ”inte tänka på någonting”.

Om man inte tänker på någonting så tänker man på att man inte ska tänka på någonting. Men då tänker man på någonting, dvs ingenting. Om ni fattar vad jag menar.

Jag är inte skapt för meditation och förstår mig inte heller på andar och övernaturliga fenomen. Väninnan försökte förklara men jag förstod inte vad hon sade. Jag är övernaturligt stympad på förmåga att förstå andliga väsen.

Lunchen var i alla fall fantastiskt trevlig och gav mig förnyad energi till resten av dagens möten. Kvällen har ägnats åt god middag tillsammans med maken, fadern, yngsta dottern och hennes två kompisar. Jag har till min förtjusning noterat att vi ofta är extra många vid matbordet.

När jag hastade genom korridoren mötte jag en yngre man som i sakta mak ledsagade en äldre man. Steg för steg tog de sig igenom korridoren och jag skyndade vidare med dator och telefon i högsta hugg. En halvtimme senare var jag på väg igen till nästa möte. Då hade männen inte tagit sig genom hela korridoren.

Ibland får jag frågan om min arbetssituation verkligen är nyttig. Att kasta sig mellan möten och hinna förbereda dem på samma gång. Vissa skakar på huvudet och säger att jag kommer att springa in i en vägg. Att jag en dag möter den stora tunga utbrändheten på väg till ett av mina möten. Ibland lyssnar jag på vad alla säger och tänker att jag förmodligen mår dåligt fastän jag inte förstår det själv.

Men jag känner mig inte stressad. Jag njuter av farten och intensiteten i mitt arbete. Jag älskar när allt händer på samma gång. Dagar då jag behöver välja mellan kissa eller kaffe är de bästa. Men inte stressiga. Inte för mig

När jag såg mannen som ledsagade den äldre herren genom korridoren kände jag dock en enorm stress. Jag tänkte mig in att ha det jobbet. Att jobba långsamt. Att låta en promenad ta en halvtimme.. Att värdesätta andra saker än effektivitet.

Jag hade förmodligen fått hjärtklappning efter 5 meter, myrkrypningar efter 10 meter och strax därefter ett blödande magsår. Sedan hade jag satt ned farbrorn i en rullstol, rusat genom korridoren och förmodligen blivit av med jobbet eftersom farbrorn uppenbarligen tyckte om att gå.

Det finns olika typer av jobb. Vissa av dem handlar om att finnas till. Om att förbättra livskvaliteten för andra genom att följa med i deras takt och vara ett stöd när det behövs. Jag beundrar dem som klarar av detta och skulle själv bli djupt olycklig efter en dag och galen efter en vecka.

Däremot mår jag bra i mitt arbete. Jag tycker om när det är mycket att göra. Jag gillar en hektisk arbetsdag, men måste det nödvändigtvis betyda att jag går mot en utbrändhet? Att jag inte förstår mitt eget bästa och borde lugna ned mig? Eller är det bara så här jag är?

Vi är ju alla olika. Tack och lov

I takt med att världen ljusnar så förändras även sinnet. Människan kryper ur sina dunjackor och börjar se sig om. Börjar se framåt.

Det finns mycket att se fram emot nu. Helgen ska jag och maken tillbringa tillsammans på hotell. Veckan därpå är kort och avslutas med en långhelg full av barn och sådant man behöver göra när man har hus och det är vår. Sedan närmar sig sommaren med stormsteg. Med 40-årsfirande och semesterresor.

Dessutom har flera goda nyheter nått vårt hem. Till exempel väninnan som har fått jobb efter ett år till arbetsmarknadens förfogande. Jag är så vansinnigt glad för hennes skull. FiaLottans omdömen har kommit från skolan och dessa gör mig som mamma stolt som en tupp. Jag beundrar hennes ambitiösa sätt och är glad för hennes förmåga att ta sig genom skolan.

Trots helgens sorgliga händelse så ser framtiden ljus ut. Och ikväll låg döttrarna på studsmattan och skrev packningslista till sommarens semesterresa. En tillfällig flykt från vardagen till sommarens äventyr.

Helgen har fortsatt med vanliga saker på ett ovanligt sätt. Vi har vårstädat, ätit middag hos svärmor, hjälpt till med datorinköp, tränat och tittat på Fialottans dansuppvisning. Allt har gått sin gilla gång och till största delen har humöret varit glatt. Då och då har dock minnena kommit upp och dur har bytts till moll. En matskål i garderoben som skulle städas, ett foto, en tanke. Vi har fått stanna upp i det vi gjort och tröstat barn, och ibland varandra.

Nu stundar en ny vecka och det känns ganska bra. Jobbets och skolans vanlighet är bra när ovanliga saker sker. Jag hoppas att lillasyster känner likadant. Hon vars hem måste ha blivit extra tomt eftersom hon delade det med Nero.

Idag dog Nero. Han blev 9 år och 3 dagar.

Han var frisk i morse men blev lite hängig när han tillsammans med lillasyster gjorde sin plikter i stallet. Ikväll ville han inte röra sig och min syster blev orolig. Hon kom hit och jag var inte så jättebekymrad - tills jag såg honom. Då förstod jag någonstans innerst inne att vår vän kommit till slutet på sin vandring.

Veterinären bekräftade detta med mer information. Ett ultraljud visade en tumör i magen och blod fulla buken. Han somnade in med maken och lillasyster vid sin sida. De som betydd så mycket för honom, han som betytt så mycket för dem.

Nero kom in i makens liv precis när han behövde det som bäst. När den sönderslitna höften och långa sjukskrivningen tärde på kropp och själ. Nero tvingade ut honom på promenader. Han höll honom sällskap under långa och ensamma dagar, han fanns ständigt vid sin husses sida, hela den långa vägen tillbaka till ett friskt liv.

Han fanns även vid min morbrors sida under en tid då han behövde en fyrbent vän. Under en period följde han med min morbror på långa promenader i de norrbottninska skogarna.

De sista åren har han bott tillsammans med lillasyster. Han har givit henne sällskap och hon har givit ett glatt stall-liv tillbaka. Han har följt med till stallet, sprungit brevid hästen på turer i skogen. Legat i mitten av ridplanen så att hästarna fått väja.

När vi ser tillbaka på Neros liv kan vi mitt i all sorg glädjas åt det liv han har levt. Han har glatt så många med sitt sällskap. Han har haft det bra. Han har haft många som tagit sig an honom. Maken, Tjohalian, FiaLottan, jag, lillasyster, hennes vänner, i princip hela Skellefteå taxistation.

Han kommer att vara sörjd av många

Vila i frid

Därför gör jag det också och serverar glatt fika på tävlingar och agerar grindvakt på stans festivaler. Det känns som om jag betalar tillbaka för min egen barndom. Allt mina föräldrar gjorde, hur det ställde upp. Det här är mitt tack till dem, men framförallt ett stöd till mina barn. Det som var viktigt för mig är förmodligen viktigt för dem.

I helgen var det dags för regionsmästerskap på Campus i Skellefteå och vi var där.  Tjohalian skulle tävla i mönster eftersom hennes spricka i revbenet förbjöd henne till annat. FiaLottan ställde upp i kamp.

Tävlingar i taekwondo är något helt annat än min ungdoms hund eller simtävlingar. Här viner sparkarna i luften. Västar tar smällarna men ibland missar sparkarna sina mål. Kylspray och lindor hör till standartutrustningen och tävlingsläkaren har fullt upp. Det är lite häftigt på något sätt. Adrenalin blandad med blod, svett och tårar. Coacher som skriker att inte ge upp, skratt och gråt i en salig blandning. Det där positiva grupptrycket där klubbkamrater peppar varandra.

Det var häftigt tills dess att FiaLottan gick in på matten. Matchen stod och vägde när motståndaren sparkade dottern på vristen så att hon vek sig av smärta. Lejonmamman som lurar i mitt inre var på väg in på mattan. Min omedelbara reaktion var att sänka killen som sparkade min dotter och plocka henne av mattan. Hennes coach rusade in och böjde sig över Fialottan. Istället för att bryta matchen manade hon istället dottern att fortsätta.
- Oki, tänkte jag. – Jag slår ned coachen också.

Jag funderade om jag kunde hävda rätten till självförsvar men gav upp. Försökte med den lagliga skyldigheten i föräldraansvaret men insåg att inte heller det skulle fungera.

Så jag stod kvar tills matchen var över och mötte sedan upp en dotter som inte kunde stödja på foten. Det var då jag tvivlade på sporten. När jag såg en dotter utan fungerande fot och en med sargat revben.

Resten av tävlingen gick jag runt och funderade. Jag såg massor av händelser som liknade den dottern varit med om. Barn som grät men reste sig upp och fortsatte. Och jag såg nyttan med det hela. Coacherna verkade ha koll på när man måste bryta och när man ska fortsätta. Och då finns det en enorm nytta med vad de gör.

Om man lära sig att kämpa trots att allt känns meningslös. Om man lär sig att blunda för smärtan och bara resa sig upp igen.  Att slå undan motgångarna och fortsätta. Om man hittar den där glöden av jävlar anamma i sitt inre.  Att kunna bromsa tankarna om smärta och misslyckande och istället fokusera mot sitt mål. Om vinsten är att aldrig ge upp. Då är man en säker vinnare i livets fortsatta fysiskta och mentala utmaningar.

Jag har tagit mig långt med den förmågan och jag ser att våra flickor äger samma styrka. När Tjohalian går upp och tävlar i mönster trots att revbenet gör ont. Då hon blir uppriktigt förbannad då vi förbjuder henne att träna på två veckor så att revbenet får läka. Då FiaLottan trots en trasig fot aldrig gav upp utan genomförde sin tävling. Då bägge flickorna fortsätter kämpa, oavsett om motgångarna kommer på eller utanför taekwondo-mattan.

Då fylls våra hjärtan med stolthet.

Tjohalian har drabbats av en spricka på revbenet. Hon har ont men ondast gör nog Lördagens taekwondotävling och det faktum att hon inte kan tävla i kamp. Det finns en annan klass hon kan delta i vilket var tur för både hennes och vår sinnesfrid.

FiaLottan ska däremot tävla och spänningen stiger för varje dag som går.

Men först ska vi göra slut med den här arbetsveckan.