Familjen MEMA

För bara några månader sedan minns jag hur samlade vuxenpoäng. Pensionssparande, vårstädning och diverse andra tråkigt vuxna saker samlades på min lista. Orsaken var att jag trots mina 35 år inte kände mig vuxen. Min känsla över att leva livet som en kattunge bland vuxna hermeliner var lika tydlig som tveeggad.

Jag visste nämligen inte om jag ville nå fram till slutet av listan och därmed vuxenheten. Å ena sidan kunde det vara bra att få kontroll över livet efter ett antal år av förvirrat yrande bland vuxna ansvarsområden. Å andra sidan lät det tråkigt, trist och som om livet litegrann var förbi. Visst kan det vara bra att sådan kontroll över livet att frukostlimpan inte försvinner på vägen från coop till hemmet, å andra sidan har många haft väldigt roligt åt limpan som försvann.

Frågan är: Kan man ha så roligt åt vuxna saker?

Jag har inte funnit något svar på frågan. För några dagar sedan kom dock Mikke hem med något jag länge önskat mig. Han hade räddat den från soptippen där någon var på väg att kasta min nya ögonsten. Med nytt tyg blev den som ny – dock i retroformat.

En mangel. En orange mangel som kanske är lika gammal som mig. Som heter Siemens och som gör våra lakarna, dukar, örngott och påslakan raka och släta. Som jagar bort skrynklorna jag avskyr.

I helgen har jag manglat och när jag stod där med vattensprutan i ena handen och lakanen i den andra så förstod jag:

Jag är vuxen.

Jag sparar pengar till pension, husrenoveringar, bröllop och till extra utgifter. I mitt vokabulär ingår därmed det präktiga ordet “buffert”. Jag veckostädar, veckohandlar och äter lunchlåda. Jag tappar sällan bort något längre och har kontroll över livet och mig själv.

Dessutom manglar jag på egen mangel. Jag tycker till och med att det är roligt vilket får mig att fundera på hur tråkigt jag egentligen är.

Frågan är om jag inte bara är vuxen, utan om jag till och med är gammal.
- Så? vad ska ni ge Anna i 67-årspresent? frågade Mikke mina föräldrar när han introducerade historien om mig och mangeln. Hans version av historien är nämligen helt annorlunda än min egen.

– Du är en riktigt, riktigt sjuk kvinna, sade han när han hörde mina förtjusta utrop och såg mig vagga de fina manglade lakanen i famnen.

Efter 2 veckors arbete är vi tillbaka till den där förlamande tröttheten som ständigt besöker Fredagskvällarna. Igår var jag uppriktigt irriterad på det faktum att tröttheten ska förstöra en av två helgkvällar.

Av denna anledning har jag valt att prioritera mitt liv. Jag får så många fantastiska och spännande erbjudanden just nu. Sådana där som gör att jag sträcker på mig lite extra samtidigt som det spritter i hjärnan eftersom allt låter så roligt, så spännande och så himla utvecklande.

Med plus och plus kan bli minus och jag hinner inte hur mycket som helst. Därför har veckan ägnats åt att sortera upp mitt liv och prioritera:

1. Barnen
2. Mig/Mikke
3. Jobbet
4. Det fackliga arbetet på arbetsplatsen.

Detta plus släkt och vänner är det enda som mitt liv ska ägnats åt just nu. På så sätt har jag utrymme för eventuella oförutsedda händelser. När det lugnat sig på jobbet kan jag plocka upp fler saker på priolistan.

Livet är nämligen som ekonomin – hur tråkigt det än må låta. Pengarna symbolerar energin och det gäller att hushålla med resurserna för att kunna leva ett rikt liv.

Och på tal om rikt liv så har dagen ägnats åt pysslande i hemmet, kaffe med pappa och systersonen (som fick jucie istället för kaffe), renovering i väninnans hus, god middag och myskväll med filmen Avatar. FiaLottan har spenderat dagen med äldsta systern. De har fikat på stan och storasyster följde även med hem för middag och film.

Vardagen äter upp mig. Regnväder, råa mornar, medtagna mackor till frukost och matlåda till lunch. Aktiviteter, föräldramöten och urvuxna gympakläder. Vardag så långt ögat når.

Ikväll köpte vi sommarens sista glass från glassbilen trots att sommaren försvann för flera veckor sedan. Jag åt ingen, vi har 19 grader varmt i huset och kontrasten mellan sommarens 26 grader är som ett hårt slag i huvudet. Men vi vägrar sätta på värmen, inte förrän 1 September, flickorna har dock fått dispens.

På jobbet strömmar ärendena in och det känns som om jag sitter vid ett fabriksband. Det finns ingen tid för någonting annat än att leverera. Idag stängde jag 12 utförda ärenden, det kändes bra.

Om någon tror att jag skriver i moll så tror ni fel. Jag är tillfreds med att slukas av vardagen. Av att livet går sin gilla gång. När hjulen kuggar i varandra i maklig takt. Jag är nöjd med att jobba, åka hem, laga mat, tvätta och sedan sova. Efter sommarens lyckliga, lediga kaos så känns vardagen välkommen.

Och imorgon är det den 1 September vilket betyder två saker.

Höst på riktigt och ett varmt hus.

Det borde inte få regna så mycket som det har gjort idag. Klickgolvet borde inte få strula som det gjorde i väninnans hus. Ärendena borde inte få spruta in i det skenande tempo som det gör just nu. Alla kommunens anställda borde inte behöva hjälp på samma gång. Jag borde inte vara hungrig eftersom jag inte äter på kvällen. Jag borde inte behöva jobba över imorgon, driftstopp borde inte få existera. Det borde inte vara två dagar kvar av arbetsveckan eftersom det känns som jag har jobbat en evighet. Jag borde inte behöva ägna arbetstiden åt allt annat än arbete. Jag borde inte vara så oändligt trött.

Men regnet gör att vardagen känns mer attraktiv än semester. Klickgolvet sattes på plats med hjälp av pappa, väninnan och några svordomar. Ärendena lär förhoppningsvis minska och driftstoppet genererar pengar till vårt kommande bröllop. Första veckan är alltid längst så de kommande lär gå i ett rasande tempo. Och föresten – ju snabbare dagarna flyger desto fortare tar livet slut. Jag vill egentligen inte skynda till slutet. Och ibland kan arbetsinsatsen gällande de mjuka frågorna vara långt mycket viktigare än tekniska lösningar. Dessutom är de ett välkommet avbrott i it-frågorna. Och trött – det är en definitionsfråga

Glaset är halvfullt.