Jag minns åren när slutet av månaden bestod av skarpa kontraster. Lyckan över att äntligen få lön och sorgen över att den inte räckte till. Hur löningsdagens ljusa glädje krossades av hånskratten från räkningarna. Då, när jag var ensam med ett barn och med relativt låg lön. När jag var trogen alla klädbytardagar och regelbundet besökte myrorna. Då dottern var medveten om att pengar inte alltid fanns och lyckligt ropade till dagisfröknarna:
- Nu kommer löööönen!!
När lönen kom åt vi skräpmat. Den där ynka dagen då vi var rik, innan vi betalade räkningarna. Då passade vi på, då unnade vi oss lite “lyx”
Sedan var det dags för räkningar och jag minns den uppgivna känslan av att ständigt börja räkna dagarna till nästa lön. Jag minns att jag grät ibland.
Det var inte så att vi svalt och dottern hade alltid hela kläder på kroppen. Hon kunde delta i de aktiviteter som erbjöds och hon fick presenter till jul och födelsedag. Många har det mycket värre än jag någonsin har haft det. Men vi fick vända på kronorna och leva ur hand i mun. Jag minns oron inför ekonomin. Den ständigt gnagande oron.
Jag minns allt detta och är tacksam över att den tiden är förbi. Att vi har klarat av de svåra åren och är över på andra sidan. Vi lever inte lyx och överflöd men vi kan vara trygga i vår ekonomi. Vi klarar oss. Vi vi kan unna oss roliga saker utan att behöva få ångest över konsekvenserna. Idag betalade jag månadens räkningar. Även om kontona är ovanligt tomma efter alla festligheter så behövde jag inte börja med att räkna dagarna till nästa lön. Och jag behövde inte gråta.
