Allergiska reaktioner

Dagen har ägnats åt pantertanter, mannen som talar med hundar och gränsbevakarna. Min allergi mot sjukskrivningar har som alla gånger tidigare yttrat sig genom kliande hårbotten och krypningar i benen. Jag tycker verkligen inte om att vara sjukskriven och jag är fullt medveten om att detta är ett problem. Att stressen jag sällan visar yttrar sig i en oförmåga att slappna av.

Efter en kortare promenad med hunden förstod jag dock att det inte finns en möjlighet att gå tillbaka till jobbet imorgon. Jag får ont i magen och mina ben omvandlas till gelé.  Min enda prestation inför morgondagen blir därför att lyckas slappna av.

Dessutom är FiaLottan hemma och har sportlov. Under jullovet låg jag däckad efter blindtarmsoperationen och nu ligger jag — här. Lyckat morsan.. Jag får återgälda detta till påsklovet, om jag får ledigt från jobbet vill säga.

Jag är dock inte ensam sjukling i familjen Mema. Tjohalian bröt armen under en slalomtur hos sin mamma på Söndagen och kan nu se fram emot några veckor i gips. Det blev inget vidare sportlov för henne heller.

Lasarettsproffset är tillbaka

Jag är hemma igen, en gallblåsa fattigare och en erfarenhet rikare.

Alla flickor/damer/kvinnor från inskrivningen fick mycket riktigt ligga i samma rum. Om Torsdagens inskrivning utgjorde förfesten så var vår vistelse tillsammans i salen en enda lång baksmälla.

Festen fick vi gå igenom själva med allt vad det innebär. Jag var egentligen inte så nervös eftersom en galloperation är ett av de absolut vanligaste ingrepp man kan göra. Natten före frågade jag dock Mikke om han hört talas om någon som dött vid en sådan operation. Svaret blev ”nej”,  men jag vet inte om han ljög.

Oavsett hur lugn man är så stiger dock pulsen när man spänns fast på båren och masken läggs mot ansiktet. Egentligen är det helt onödigt eftersom ingenting sedan händer. Sedan blir ju allt svart och man sover den ovetandes sömn. Jag vaknade 5 timmar senare av synen av min mor.  Sedan somnade jag om igen.

När jag rullades upp på salen vinkade den unga tjejen från inskrivningen glatt. Hon låg i en av de andra sängarna och var nyopererad samt full av smärtstillande medel. Lite senare kom tanten upp, hon som så gärna ville ligga i samma sal men som inte kunde njuta av det första kvällen eftersom hon bara sov.

Idag har vi dock jämfört varandras krämpor. Vem har ondast och vem är mest yr? Vem opererades längst och vem har längst konvalecens. Sådant som jag vet att min farmor gärna talade om när hon låg på lasarettet. När mamma kom förbi med skylten ”sjuksköterska” på kläderna så hamnade jag automatiskt högst upp på statuslistan. Att ha familjen i vården anses visst som ”coolt” när man är patient.

Jag har dessutom upptäckt att det är ganska trevligt att ligga på sjukhus.
1. Man får man roliga mediciner när man har jätteont.
2. Man har bara en enda uppgift – att vara ultraegoist. (Jag försökte hämta ett glas vatten själv med blev bryskt tillbakaskickad till sängen).
3. Man höjs till skyarna av sina sängkamrater när man lyckats gå på toaletten själv.

I vårt högpresterande samhälle är sjukhussalen en oas av omtänksamhet och förståelse.

Trots detta har jag inte tänkt mig tillbaka till lasaretts höj- och sänkbara sängar på ett bra tag. Min plats är ute i det högpresterande samhället och där ska jag förbli under många år framöver.

Men imorgon och någon dag framöver så stannar jag dock hemma. Att vara friskast på sjukhussalen innebär inte att man är friskt i verkligheten.

Handarbete, inneskor och galloperation

Som ung ägnade jag ofta någon vecka av sommarlovet på hundläger. Jag minns glädjen när inbjudan kom och man kunde börja packa via listan som alltid bifogades. Där stod allt från varma kläder och godis till hundmat och koppel.

Ikväll har jag packat med hjälp av en lista från landstinget. Inneskor, handarbete, bok, kläder för sjukhusvistelse etc. Smycken ska dock lämnas hemma.

Jag struntar i handarbetet.

Det finns ingenting att göra åt det faktum att sommarlägrens tider är förbi. Att ungdomen har passerat och att ingen någonsin kommer att påminna mig om att packa ned godis och fickpengar till glass.

Men inneskor och handarbete är att sjunka till en nivå som jag inte kan identifiera mig med. Därför väljer jag sockar och mp3-spelare istället.

Det är visserligen en fördel att till skillnad från förra gångens akuta sjukhusbesök få packa ned sådant man behöver.

Men det var roligare att packa till ungdomens sommarläger.

Imorgon kväll ligger jag på lasarettet,
Förmodligen lätt bakis,
Förhoppningsvis vid liv.

Ensam helg

Mikke är i Stockholm med grabbarna, Tjohalian är hos sin mamma och FiaLottan spenderar dagarna hos sin pappa. Hon kommer med andra ord hem på kvällarna, dagarna har jag däremot alldeles för mig själv.

Därför så har jag gått långpromenader med hunden, jag har spankulerat omkring på stan tillsammans med Eva. Vi har gått igenom alla affärer och några av stans fik och matställen. Dessutom har jag jobbat eftersom jag ska vara borta till veckan.

Kvällarna har jag och FiaLottan ägnat i soffan tillsammans med popcorn och filmer. Vi har pratat om livet och världen på det där finurliga sättet som bara barn kan göra.

Helgen har med andra ord varit väldigt bra, men nu längtar jag efter att Mikke ska komma hem igen. Jag må vara hans motor när det gäller praktiska saker, men han är min mentala motor. Han ser till att vårt liv levs i dur. Till och med när omständigheterna försöker spela i moll så överöstar han de dystra tonerna med ett glatt solo.

Det ska med andra ord bli skönt att få tillbaka min andra hälft igen.

Fight och förberedelser

Nej, jag fick ingen frisedel från Måndagens operation. Därför har jag nu fått tydliga instruktioner samt order att infinna mig på lasarettet på Måndag morgon. Däremot har jag fått ett antal nya “vänner” efter en hel eftermiddag på lasarettets inskrivning.

5 stycken skulle nämligen opereras och vi följdes åt genom alla de stationer som en inskrivning innebär. De brokiga skaran bestod av en jättegammal man, en något yngre dam, en medelålders man, jag och en ung tjej.
- Åh, så roligt! Då får vi kanske ligga på samma sal! utbrast den äldre damen och slog glatt ihop händerna. Sedan diskuterades erfarenheter av operationer, den jättegamla mannen visste mest men hade glömt det mesta. Hans dotter berättade dock gärna hur saker och ting gick till. Jag tror att de var proffs på sjukhusbesök.

Kvällen har tillbringats på hockeymatch tillsammans med min mamma. Hockey var dock ett felaktigt uttryck eftersom hela tredje perioden mest liknade en alldeles för stökig utekväll. Domarna var lika stökiga och jag har ont i öronen av 4500 åskådare som högljutt uttryckte sitt missnöje.

Lyckligtvis vann vi och jag kunde skicka ett lättat sms till Mikke som satt på stockholms central tillsammans med grabbarna från förr. Han har nämligen givit sig i väg på årets grabbhelg.

Ytterligare en operation

Idag hälsade jag på pappa på lasarettet. Han var vid gott mod trots att han hade ont och fick fisk till middag. Det senare hade fått mig att bryta ihop. Fisk och sjukhusmat är två dåliga kombinationer som aldrig bör göra varandra sällskap.

Imorgon återvänder jag till lasarettet – då som patient. Jag har fått tid för gall-operation på Måndag och ska ägna delar av morgondagen åt att skriva in mig.

Jag har förträngt detta fram tills nu eftersom jag tycker detta är onödigt. För det första så har jag inte haft ett gallanfall sedan jag opererade bort blindtarmen. För det andra så tycker jag att det räcker med operationer. Jag väntade 35 år med min första operation, visst kan det dröja lite mer än 2 månader innan jag ger mig in på min andra?

För det tredje och det allra viktigaste, så har jag inte tid. Det finns så mycket jag vill göra, så många saker jag vill hinna. En operation sinkar mig och jag har ingen lust att återhämta mig när det är så mycket roligare att slita ut sig.

Mitt enda hopp sätts nu till läkaren jag ska träffa imorgon. Kanske får jag inte operera mig när jag inte haft några gallanfall på länge?

Opererad fader

Klockan 7.00 imorse rullades min pappa in på operation för att få en ny knäled. Några timmar senare var operationen klar och ikväll är han förmodligen ganska mör där han ligger i sin sjukhussäng. Nu väntar några dagar på lasarettet och ca 3 månaders sjukskrivning. Mamma har försett honom med talböcker och Mikke med “måste-se-filmer” från sin dvd-samling.

Det är aldrig roligt att ha sin familj på operationsbordet och därför är det skönt att den här dagen är över.

Helghändelser

Det händer inte mycket i vårt lilla förort till schtaaan. I helgen hände det dock och vi var inte sena att hänga på.

Grannen fyllde 40 år och vi deltog i en överaskningsfest som grannfrun hade ordnat. Vi åt god mat och Mikke deltog i tävlingarna på samma sätt som om han hade ställt upp i en OS-final.

Efter en stark insats vann han grenen “klistra fast bilar i ansiktet med hjälp av din egen saliv”. Den enda kvinnan i tävlingen kom absolut sist vilket inte var speciellt konstigt. Man behöver inte vara raketforskare för att förstå vad som händer när man försöker klistra fast bilar på ett sminkat ansikte.

DSC03472

Lite senare på kvällen besökte vi sommarfesten som anordnas varje år. Jag vet inte vem som kom på att klä sig i shorts och linne i februari. En kul idé är det i alla fall och när Krutov spelade “sommartider” så tinade all snö bort i våra sinnen.

Vi hade aldrig vunnit

Sitter och ser på OS finalen i ishockeyn och en sak kan jag konstatera, vi hade aldrig vunnit mot varken USA eller Kanada. Tempot i matchen är ljusår ifrån sveriges ”gå bakom mål och invänta forwards som ska båga och avlasta hockey”

Vi hade blivit mördade ute på isen med minst 4 mål.

Nu är det förlängning och jag tror på USA.

Facebook

Jag skulle ju inte ge mig in i det här. Men jag kunde inte hålla mig. Därför finns jag på facebook, och faktiskt till och med Mikke med.

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. ;-)